Du som är trött på att höra om min sjukdom kan sluta läsa direkt för här kommer ett inlägg igen...
Du måste förstå att jag skriver i min blogg inte bara för att du ska han något roligt att läsa utan för att det är min terapi och få ur mig skiten i skrift. Och lite för att mitt minne blir bara sämre och sämre.
Och jag själv sitter och googlar efter människors upplevelser i samma sits och det är antagligen fler som gör det så då får dom läsa mitt liv med och kanske får någon hjälp av det.
Jag snubblade över denna artikel om "Gunnar" och det kändes som att läsa om sig själv, förutom att min resa till diagnos är lite anorlunda och att jag inte hade hans "missbruk"
bipolär sjukdom, Gunnars berättelse
– Manodepressiviteten har varit min källa, min kreativitet och mitt allt. Men det har visat sig att jag jobbar bättre utan sjukdomssymtom, säger Gunnar som behandlas för bipolär sjukdom, en behandling som troligtvis har räddat hans liv.
54-årige Gunnar vet inte riktigt vad som är vad när det gäller hans symtom. Vad är personliga drag, vad är friskt och vad är sjukt? Gränsen kan vara flytande. Eftersom han också har ADD (Attention Deficit Disorder) som också kan ge hyperaktivitet, så kan olika diagnoser glida in i varandra.
Gunnar har också som person alltid varit energisk, kreativ och aktiv.
– Men när min pappa dog 1987 så tror jag att jag fick hela spektret av bipolär sjukdom, säger han.
Det finns en ärftlig faktor vad det gäller bipolär sjukdom, även kallad manodepressivitet, och Gunnar tror att pappan kan ha haft den.
Aggressiviteten blev en varningsklocka
Efter pappans död fördjupades vissa symtom och personligheten förändrades.
– Jag upptäckte att det var något som inte var normalt. Jag blev till exempel fruktansvärt aggressiv under den depressiva fasen, inte fysiskt men verbalt, minns Gunnar.
Depressioner följdes av maniska perioder; då arbetslusten var enorm. Inga utmaningar var för stora. Gunnar gav sig i kast med alla möjliga och omöjliga projekt. Det var snabba kast hit och dit och ett liv som balanserade på en knivsudd.
Gunnar har en medelsvår form av bipolär sjukdom. Han har sluppit psykoser men har sjunkit så lågt man kan komma och befunnit sig på randen till självmord.
– Det största problemet var den depressiva fasen. Den löste jag ofta genom att hälla i mig sprit hela helgen, berättar Gunnar.
Först var det svårt att acceptera diagnosen. Det är ju en sjukdom som inte syns. Det tog sedan närmare tre år innan Gunnar lärde sig att leva med sjukdomen. Lika lång tid tog det att ställa in medicineringen rätt.
Insikterna har bland annat gjort att Gunnar känner om han håller på att gå in i en hypomanisk period, en lindrigare form av mani. Även hans fru känner igen tidiga symtom. Gunnar kan då ta kontakt med sin läkare.
Att fylla i en så kallad stämningsdagbok kan också vara en hjälp för att se tendenser, tipsar Gunnar.
Som sjuk måste man försöka jobba med självinsikt enligt Gunnar.
– Om du inte accepterar att du har en sjukdom så kommer du heller inte vara mottaglig för den hjälp du får eller det stöd som du får från dina anhöriga. Sedan måste man lära sig att man ska ta sin medicin resten av livet.
– Sätter man in medicinen på rätt sätt så minskar biverkningarna. Jag tar själv nio olika mediciner och har inga kännbara biverkningar, poängterar Gunnar.
En del väljer att inte medicinera för att den maniska perioden kan vara så oerhört vital och kreativ. Men Gunnar anser att det är ett farligt spel. När depressionen kommer finns risk för självmord hos den som har bipolär sjukdom.
Gunnar mår relativt bra idag. Hans största problem är tröttheten. Därför är han sjukskriven på halvtid.
– Kommer jag att kunna komma tillbaka och jobba hundra procent? Det är min oro, säger han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar