Min själ gråter, mitt hjärta känns som ett öppet sår
varför är det ingen som förstår
Jag hatar mig själv för min feghet, måste straffas för det jag gjort
varför gick allting så fort
Det jag förlorat är oersättligt, men kanske går det att kväva min tår
som faller längs min kind år efter år
Ett nytt liv i mig kanske får växa nu när jag lärt mig en läxa
I min ensamhet jag drömmer mig bort i fjärran land
där jag möter honom och han tar min hand
Han säger att vi hör ihop, att det är vi två
vi kommer ses igen det är bara så......
Efter aborten var jag så säker på att det var en liten pojke.
Anette tröstade mig med hennes tro om att det är barnen som väljer föräldrar och om det är honom jag ska få då kommer han tebax :)
även om det inte är så livet fungerar så skapar man den sanningen man behöver för att överleva ett trauma och jag fick ju en liten pojke sen :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar