Var hos en vän och hennes mamma kom dit, en disskusion startade om en av deras gemensamma bekant som inte arbetar, får bidrag för att hennes liv varit tufft och hon mår psykiskt dålig.
Mamman gick på och nästan, skrek ut att det var för j-vligt att hon kunde ha ett liv utan att jobba, att hon fick pengar utan att förtjäna dom.
Enligt henne var hon arbetsför och tyckte att andra personer med andra mer kroppsliga besvär var mer värd de pengarna.
Jag höll med att det finns människor som är utförsäkrade trots deras handikapp te.x Jillans syster som inte kan använda sina händer och där försäkringskassan tycker hon kan ta ett jobb där man inte behöver använda händerna. (jag själv kan inte komma på ett enda arbete där man inte använder händerna)
Jag kommer antagligen få vara hemma hela sommaren och det är ju klart att jag tycker det är skönt, att slippa stressen med att försöka få ett arbete en kort tid eftersom jag antagligen börjag plugga till hösten.
Det som är mest jobbigt med att vara sjuk av psykisk ohälsa är att det inte syns för allmänheten.
Om jag träffar någon utanför familjen som frågar vad jag jobbar med eller vad jag har för sysselsättning vet jag inte vad jag ska säga, dels för att jag kanske inte vill prata om vf jag inte mår bra och att jag inte vill behöva säga att det är för psykisk ohälsa.
Óm jag hade saknat en arm, varit rullsstolsburen etc etc då hade människor mer godkänt att jag inte jobbar för då syns ju besvären/sjukdomen.
Det syns inte min rädslan att komma på en jobbintervju där jag måste förklara mina luckor i Cv:et, förklara vf jag inte kan ge några referenser då jag bara stuckit från mina senaste jobb utan att säga upp mig.
Syns inte heller att mitt minne suger och ibland blir det helt blankt.
Att inga förstår att denna sjukdom kommer oftast i 30-års åldern och blir utlöst av traumatiska upplevelser, alltså inte inte alla psykiska sjukdommar somhänger med från barndomen som alla bokstavs-barn.
Det syns inte att jag just nu kanske inte klarar av ett jobb pga mani och deppression-skov, mani är den bättre delen och en fördel om jag har ett arbete för det är då jag blir översocial, flänger runt i lägenheten och trixar, bubblar av idéer, är glad och vill göra saker.
Förut även flänga mellan helsingborg och malmö på dejter eller shopping, den delen är borta, försvann med vinden av mina tabletter.
Nu ska jag lära er att mani inte bara betyder att man studsar mellan väggarna, att man gör livsfarliga saker, att man tar droger, att man är galen. Det finns alltså olika typer av mani har jag lärt mig och manier är olika för alla personer.
Så de perioderna jag är glad det är mina maniska perioder för enligt läkare så är det svart och vitt för bipolära och mellanting finns inte.
Deppen är värre när den kommer om jag arbetar. Jag vet inte vad jag kommer att göra hur jag kommer att må eller hur länge det kommer hålla i sig.
Det är då jag slutar svara i telefon, då jag fastnat mellan inuti mina väggar och i mig själv. Då jag ransakar mitt inre och och hatar mitt liv och mina dåliga beslut, då jag skriker på junior helt utan anledning och bara har tomhet i hjärtat.
Då jag varken kan äta, sova eller orkar vara vaken på samma gång. Då jag träffar familj och vänner fast jag vet att jag är ett skit-sällskap.
Då jag inte vet om ett infall kommer och jag tar allt mitt lugnande på en gång för att få sova och inte behöva vakna igen.
Detta syns inte men finns, alltså är det inte så enkelt att för mig klara ett arbete. Inte så enkelt för mig att det inte syns, inte är accepterat av allmänheten och ibland myndigheterna.
Over And Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar