Jag har ju nämnt förut om mina raseriutbrott eller psykbryt som jag brukar säga. När jag är ensam varannan vecka så går det ju bra för då kan jag lugna mig själv eftersom det inte finns någon där som retar upp mig, ingen som gör att jag blir arg men när Amadeus är hemma då har jag helt plötsligt någon som petar på nervtrådarna när det kokar i blodet och det är svårt.
Han har lärt sig att se när blodet börjar koka och lärt sig hur han ska handskas med det. Inget ett barn ska behöva lära sig om han inte gjort något alvarligt fel men just i det ögonblicket kan jag inte styra mitt inre.
När han ska fråga något som han vet att jag inte gillar tex när han gått och lagt sig - Mamma jag är hungrig brukade det låta (fast vi har ätit middag en timme innan så han kan omöjligt vara hungrig)
Nu låter det - Mamma bli inte arg nu men jag är hungrig.
Det brukar räcka att jag säger att han inte ska prata med mig när jag känner mig arg och då gör han inte det därav slipper vi en massa bråk.
Idag höll helvetet på att bryta löst nere i stan. Vi hade varit och handlat och jag hade de tyngsta påsarna i världshistorien. Jag kände hur mina fingrar höll på att gå av och hade ingen känsel i handlederna. Han går som vanligt i sin egen värld där han är nån superhjälte och går som en sengångare. Mitt blod började koka, inte för att Amadeus gjorde något utan för dom jävla påsarna och att det var långt hem. Jag sa till Amadeus att inte prata med mig för jag hade ont i armarna för påsarna var tunga, att jag bara ville att han skulle gå fortare (lugnt å sansat sa jag detta) vi gick en stund och han frågade något som jag knappt hörde så jag svarade med ett hmpf, han sa att han tyckte jag verkade arg och jag svarade att jag bara ville hem då jag hade ont i armar och händer (fortfarande lugnt).
Han går lite snett bakom mig och så säger han - mamma jag kan ta en påse. Jag grymtar att nej det kan du inte....- mamma jag vill bära en påse så du inte ska vara så arg.
Jag stannar och säger att han är jättesnäll som vill hjälpa till men att påsarna är verkligen tunga så det går inte. då ser jag en kvinna bakom oss som tydligen hört Amadeus kommentar och hon ler lite (jävla nyfikna kärring) hon stannar t.om till när hon gått förbi oss för att höra fortsättningen på vår konversation.
Amadeus envisades med att han skulle ta en påse så jag lät honom känna på en av dom för att han skulle förstå att dom var för tunga. Han kämpade för kung och fosterland för att hålla påsen ovanför marken, jag tog den från honom så vi kunde gå vidare, han gick efter och sa - men mamma jag kunde ju bära den. kvinnan log och gick vidare (äntligen).
Efter min underbara sons herodiska insats för att göra mamma glad så gick den j-vla papp-påsen sönder......om dom nu ska göra påsarna så stooora då får dom väl för f-n göra hållbara hantag på dom med.
Så där var jag mitt i centrum med en son som höll andan och jag som försökte hålla mig för att inte börja skrika och sparka på påsh-lv-tet.......
Efter jag tryckt ner varorna i den hela påsen jag hade kvar och det som inte fick plats damp jag ner i min handväska så fick Amadeus ändå hjälpa mig att bära (toalettpapper så inget tungt) .
Min stackars hand var det värre med som nu fick den dubbla tyngden och jag kände hur den påsen med började ge vika. Snabbt hem och packa upp dom halvt mosade varorna med fingrar jag knappt kunde röra. Nja lite överdrivet då det bara var ett finger jag inte kunde röra, det hade t.om blivit lite blått och svullet :(.
Efter det hade vi en underbar kväll med middag, en film och mys i soffan med kakor och saft :)
Tror nog jag är den enda människa som kan göra ett jätteinlägg om hur det kan vara att ta sig hem från affären haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar